Champions League-finalen saknar något...

Sitter och tittar på Champions League-finalen mellan Manchester United och Chelsea. En match i ruggigt tempo med enastående lagspel och fantastiska individuella prestationer. Läktarna är fullsatta och man kan nästan känna på stämningen och spänningen när två av världens bästa klubblag möts i en ren, avgörande final över 90 (antar jag) minuter.

Ändå sitter jag och saknar något. Jag saknar den där nervösa, spännande känslan i magen. Jag saknar den där totala fokuseringen på varje spark, tackling och skott som matchen bjuder på. Kort och gott; jag saknar HIF!

Den 3 juli drar allsvenskan igång igen och jag önskar att det var HIF-GAIS jag satt och tittade på nu. Trots den psykiska och fysiska (ja faktiskt!) prövning som en HIF-match innebär är det ändå den känslan jag längtar efter. En person som aldrig har känt såhär kommer aldrig att förstå. Jag kommer inte ens att försöka förklara.

Nog finns det fler än jag som känner såhär? Snälla, säg att det finns fler.