Jag kan vara vändningen...

Har nu insett att HIF inte klarar av att spela om jag inte ser matchen.

2005 missade jag Bajen-HIF 6-2.

I år har det sett ut på följande sätt:

Bajen-HIF 4-2 (Ingen President - radio)
HIF-GAIS 1-0 (Presidenten på plats)
IFK-HIF 2-2 (Presidenten framför TV:n)
HIF-AIK 1-1 (Ingen President - radio)
Gefle-HIF 1-0 (Ingen President - radio)

Jag har alltså bara sett 40 % av matcherna men sett 80 % av poängen! Kan trösta er med att fortsättningen ser ut såhär:

HIF-ÖIF - kämpar för att vara på plats, hoppas det löser sig
MFF-HIF - Canal +
HIF-HBK - På plats
IFE-HIF - Canal +
------------------------------------------
HIF-BKH - På plats

Vojne, vojne, vojne...

Var ska man börja?

Känslorna just nu är svåra att beskriva. HIF 2006 har rasat och innerst inne var detta egentligen väntat, eller i alla fall troligt. Samtidigt hoppas man ju och det gör man fortfarande. Direkt efter match känner man en hopplöshet och en trötthet på allt som har med HIF att göra. Jag gör det i alla fall. Suget efter revansch infinner sig dock redan efter ett par timmar och nu ett dygn efter geflematchen längtar jag som fan tills på tisdag.

Vad är då problemet?

Det är enkelt att svara "Peter Swärdh" men det är inte hela sanningen. I HIF finns alldeles för många primadonnor som inte ger järnet. Det saknas en hel del vinnarmentalitet och "jävlarinamma". Här har givetvis tränaren ett ansvar. Peter Swärdh är ingen pådrivare och passar därför inte som tränare i HIF. Hans övertro på kontinuitet är också förödande liksom han envishet gällande spelsätt. Tycker också att en del spelare lirar på gamla meriter.

Swärdhs tid är ute!

Jag lider...

HIF-AIK 1-1

Gefle-HIF 1-0

...och inte ett dugg har jag kunnat se pga det där jävla tv-avtalet.